Från Säljägare till Klosterbröder
Av Kenneth Gustavsson
Kökar är för de flesta besökare liktydigt med vacker natur och glittrande hav. Men för den som är intresserad finns här också en spännande historia att upptäcka, en historia som inleds för tretusen år sedan och går fram till idag. Trots sitt läge i yttre havsbandet kan Kökar uppvisa förvånansvärt många fornlämningar, både från förhistorisk tid och från medeltid. I det följande ges tre kortfattad översikter över några av de viktigaste skedena i denna historia, och hur vi idag tolkar deras arkeologiska spår.
Otterböteboplatsen
De högsta punkterna på Kökar ligger idag ca 40 m över havsnivån, vilket betyder att öarna började höja sig ur havet för ca 4000 år sedan, dvs i slutet av stenåldern. De äldsta lämningarna efter mänsklig aktivitet härstammar dock från yngre bronsålder och den kända säljägarboplatsen Otterböte. En första provgrävning 1945 visade att det man tidigare ansett vara gravar från vikingatiden, i själva verket var en betydligt äldre boplats. De nya rönen ledde till mer omfattande utgrävningar 1946 och 1950, då man frilade nio runda hyddbottnar, fyra avskrädeshögar, en skärvstenshög, en stensättning, en brunn samt sju yttre härdar.
Enligt de senaste dateringarna härrör bosättningen vid Otterböteberget från perioden runt 1.000 f.Kr, där den existerat under kanske ett halvt sekel. Havsytan stod då ca 17,5 m högre än nu, varför det mesta av dagens Kökar ännu låg under vatten. Endast Kalen bildade en större sammanhängande ö, där boplatsen låg invid en skyddad vik. I övrigt var det bara små holmar, grynnor och hav. Vegetationsmässigt påminde dock naturen rätt mycket om Kökar idag, med al, björk och enbuskar som dominrande inslag.
Det framgrävda fyndmaterialet var rikligt men samtidigt väldigt ensidigt: keramikbitar, stenföremål och djurben - däremot inga som helst bronsföremål. Stenmaterialet utgjordes främst av avslag från redskapstillverkning, samt några slipade brynstenar. Djurbenen (totalt 10 kg) utgjorde matrester där gråsäl dominerade stort, med mindre inslag av vikaresäl och ejder. Märkligt nog fanns också enstaka ben av får, tamsvin och ko. Sammansättningen visar att människorna på Otterböte främst varit här för att jaga gråsäl, men att de även haft tillgång till domesticerade djur.
De viktigaste fynden utgjordes av keramiken med närmare 25.000 skärvor (totalt ca 260 kg) från ca 300 enskilda kärl. De flesta har varit stora tunnformade förrådskärl, men här fanns även bitar av ett 20-tal små profilerade dryckesskålar.
Flertalet av de större kärlen har haft en mycket karaktäristisk dekor av breda ränder, sk Afingerfåror@. Samma typ av dekor har tidigare påträffats på Åland och längs svenska Ostkusten, men framförallt i södra Östersjön inom den sk Lausitzkulturen.
I många av keramikbitarna fanns i ytan inbrända avtryck av en mängd sädeskorn och frön, som antyder att krukorna tillverkats inom en utvecklad jordbruksmiljö. De flesta av de dåtida sädeslagen finns representerade: skalkorn, naket korn, havre, vete, emmer, enkorn, spelt och hirs. Här finns även två märkliga avtryck som identifierats som kikärt och plattvial, två värmekrävande ärtväxter. Av vilda växter finns bland annat äpple, slån, skörbjuggsört, marviol, åkerbinda och åkerkål. De många olika sädeslagen pekar mot ett sydligt ursprung, en tanke som ytterligare stöds av analyser av godset i keramiken. Den använda leran skiljer sig markant från annan undersökt keramik och rålera från såväl Åland som från Sverige, men överensstämmer synnerligen väl med keramikgods som påträffats på boplatser vid polska Östersjökusten.
Den nya tolkningen är därför att Otterböte måste ses som en övervintringsbplats, där säljägare från lausitzområdet vid södra Östersjön tillbringade några vintermånader per år, i väntan på att jaktsäsongen på gråsäl skulle börja ute på vårisarna. Efter avslutat jakt återvände man på våren-sommaren hem till en avancerad jordbruksmiljö. Detta skulle förklara denna märkliga boplats med de stor välbyggda hyddorna, inslaget av tamdjur och odlade växter, samt det extremt stora keramikmaterialet - nästan ett halvt kilo per utgrävd kvadratmeter - vilket inte alls motsvarar en ordinär säljägarboplats. Varje gång jägarna kommit till Otterböte hade de med sig förråds- och matlagningskärl som behövdes under de långa vintermånaderna. Inför hemresan lämnades krukorna kvar eftersom båtarna fylldes med vårvinterns fångst: sälspäck och sälskinn.
Skärvstenshögar och skörvstensflak
Runtom på västra Kökar finns även annan fornlämninstyp som direkt kan knytas till förhistorisk säljakt - sk skärvstenshögar, dvs högar av sönderbrända och splittrade stenar som i detta fall är placerade på släta berghällar. På senare år har närmare 150 sådana anläggningar påträffats, främst på Karlbylandet, på höjder mellan 10 - 30 m över dagens havsnivå. Trots att högarna skiljer sig i storlek och form, har de alla en likartad uppbyggnad och likartad bakgrund. Tre anläggningar undersöktes åren 1978-81. Den största var ca 10 m i diameter och 1 m hög, och innehöll 20 kubikmeter sönderbränd sten uppblandad med kol och sot från upprepad eldning. I botten fanns en smetig, sotig fyllning som innehöll bästan 5% rent fett, samt enstaka förbrända skinnbitar. Dateringar visade att högen uppkommit i flera etapper under perioden 200 f.Kr till 100 e.Kr, dvs under äldre järnålder.Den nuvarande tolkningen är att dessa skärvstenshögar fungerat som förhistoriska trankokningsplatser där upphettade stenar använts för att smälta sälspäck till tranolja - en metod som också använts
Kökar bestod på bronsåldern
endast av de mörka ytorna
av senare tiders fångstkulturer inom det cirkumpolära området. När stenarna kallnade, hettades de upp på nytt tills de slutligen sprack sönder och kasserades, och småningom bildade en hög.
I närheten av några högar finns även stora skärvstensflak under flat mark, som tycks ha varit tillfälliga boplatser i anslutning till Aproduktionsanläggningarna@. Tranolja har i alla tider varit en ekonomiskt betydelsefull produkt, men att döma av de många högarna skedde utvinningen på Kökar i en nästan industriell skala. Tyvärr är de direkta fynden alltför små för att kunna ge en indikation om varifrån jägarna kom - uppenbarligen var det dock bara fråga om säsongsbetonade besök på Kökar.
Hamnö, franciskanerkloster och kyrka
Kökar tycks ha fått sin bofasta befolkning någon gång under tidig medeltiden, enligt bevarat källmaterial fanns här 12-13 skattlagda gårdar i slutet av 1200-talet. Därefter ökade befolkningen snabbt och var runt år 1540 uppe i drygt 60 gårdar. Huvudnäringen var nu fiske, som främst idkades ute vid de stora fiskelägena i yttersta havsbandet: Mörskär, Långskär, Fölskär och Ören. Under denna tid tycks Kökar också ha varit känd hamnplats invid viktiga farleder: namnet Kökar nämns första gången i en dansk farledsbeskrivning från slutet av 1200-talet, där thiyckaekarl var en av hamnarna längs farleden från Blekinge i söder till Tallinn i öster. Själva hamnen låg sannolikt i anslutning till Hamnö, en ö som trots sin litenhet kan uppvisa en synnerligen intressant samling av medeltida anläggningar, från sjöfarkapell, via hamnanläggningar till kyrka och franciskanerkloster.
År 1982 inleddes ett större arkeologiskt forskningsprojekt kring klostrets och Hamnös historia. För tillfället är visserligen de direkta utgrävningarna avslutade, men utvärderingen och bearbetningen av det stora fyndmaterialet pågår ännu. Resultaten hittills har varit över förväntan och har gett en helt ny syn på skärgården under medeltiden. I korthet kan därför Hamnös historia skisseras på följande sätt:
Under tidig medeltid uppfördes ett sjöfararkapell med omgivande bogårdsmur på Kappalskatan på södra delen av ön, i anslutning till farleden. Kapellet var tämligen avancerat med olikfärgad glasmosaik i korfönstret. I närheten finns rester av en hamnanläggning i Modermagen, som möjligen kan kopplas till detta skede. Under 1300-talet flyttades huvudaktiviterna till norra delen av Hamnö, där en stenkyrka uppfördes på samma plats som den nuvarande. Området söder, väster och norr om kyrkan utnyttjades för begravningar. Kring år 1400 förlängdes kyrkobyggnaden med ett västtorn, som byggdes rakt ovanpå äldre gravar. I storlek och form påminde kyrkan nu om Korpo kyrka. Under slutet av 1300-talet uppfördes också två stora grupper av husgrunder längre söderut från kyrkan. Den ena innehåller lämningar av ett bostadshus, en terrassering, en smedja samt troliga uthusbyggnader. Den andra omfattar grunderna till två stora bostadshus på 25 m vardera, en stensatt brunn, samt ett stycke västerut ytterligare en byggnadsgrund. Mynt och dateringar visar att alla byggnader varit ibruk fram till början av 1500-talet.
Sannolikt kom franciskanerna till Kökar redan under 1300-talet, lockade av ett omfattande fiske och en livlig sjöfart. En del av de ovannämnda byggnaderna kan troligen kopplas till deras tidiga verksamhet. I mitten av 1400-talet grundades ett regelrätt franciskanerkonvent. Bröderna övertog den gamla kyrkan och byggde sina bostadsbyggnader på norra sidan. Här finns lämningar av bland annat klostrets matsal och kök, ihopbyggda med den sk Klosterkällaren. De flesta byggnaderna var uppförda av trä på kraftiga stengrunder, och var försedda med röda tegeltak. Runt år 1500 utvidgades anläggningen med ytterligare byggnader, varefter verksamheten pågick fram till Reformationen då klostret stängdes och bröderna skingrades. I slutet av 1530-talet tycks Hamnö ha varit helt övergivet.
På 1570-talet togs kyrkan och klosterbyggnaderna i bruk på nytt, då en lutheransk kapellan installerades på Kökar. Under mellantiden hade dock kyrkan hunnit förfalla, och ett stycke in på 1600-talet var den en ruin med inrasade valv. År 1645 byggdes därför ett träkapell ute på kyrkogården, som i fortsättningen tjänade som Kökars kyrka. I mitten av 1700-talet var även kapellet fallfärdigt. Resterna av den gamla stenkyrkan revs och en ny kyrka uppfördes på den gamla grunden. Den nya stenkyrkan stod färdig år 1784, och står kvar ännu idag i tämligen oförändrat skick.
Utgrävningarna har gett en viss inblick i det dagliga livet på Hamnö, så som det gestaltat sig under minst 700 år av kontinuerliga aktiviteter. Totalt har närmare 40.000 föremål påträffats, i form av keramikbitar, glasbitar, ben- och metallföremål, hushållsredskap, osv. Bland fynden finns över 250 mynt, varav drygt 50 är från medeltiden - silvermynt slagna i Stockholm, Västerås, Söderköping, Åbo, Reval, Dorpat, Riga och Marienburg. Större delen av fyndmaterialet är dock från efterreformatorisk tid och visar livet vid prästgården fram till slutet av 1700-talet.