Vidunderliga Kalen
Kalen, på västra sidan av Kökar, erbjuder en vidunderlig utsikt över Kökarfjärden i norr Östersjön i väster och spektakulära bergsformationer, färger och former.
Här finns ett av Ålands absolut vackraste och kanske också intressantaste områden. Här finns storslagen natur som varierar från gamla betesängar till stora kärrmarker och vildvuxna små dalar med nästan djungelartad vegetation.
Framför allt domineras dock Kalen av det grå urberget, både i form av långsträckta hällar och branta bergknallar, som tillsammans bildar en bergsplatå.
Kalen är mäktigt att besöka i alla väderlekar, och speciellt i sydvästlig storm och regn, då mäktiga vågor rullar in från Kökarsfjärden!
Flera av Kökars fornlämningar och historiska minnesmärken finns på Kalen.
Här finns lämningar från säljägaraktiviteterbåde från yngre bronsålder och äldre järnålder, samt omfattande lämningar av både ryska befästningar från första världskriget, och av finska befästningar från andra världskriget. Idag finns endast ruiner kvar av befästningarna, men platsen är ändå värt ett besök.
På Kalen finns även gravrösen, en jungfrudans och skärvstensrösen som används till framställning av tran under järnåldern. Genom området leder även en vandringsled, man kan välja en längre eller en kortare sträcka. Karta över vandringsleden kan hämtas från Kökar kommunkansli, vardagar mellan kl. 10-14.
Krigslämningar
Kökar har varit befäst i tre olika omgångar. De lämningar som finns på Kalen idag härrör mestadels från åren 1941-1945. Av befästningarna från första världskriget ser man idag främst lämningarna av den vänstra pjäsvallen, den stenlagda förbindelsevägen, samt grunderna till några av de större byggnaderna. Lämningarna från vinterkrigstiden är svåra att upptäcka, eftersom de ligger under det följande skedets ruiner.
Bäst bevarat av dessa är de tre provisoriska pjäsplatserna som ligger i en gles rad framför det gamla ryska batteriet. Detta utgörs av stora cirkelformade vallar av upptravade sprängstenar och betongblock. I mitten ses avkapade bultar som hållit fast lavetterna.
1915-1919 Ryskt kustbatteri
Den ryska närvaron på Kökar inleddes våren 1915 då en radio- och kustbevakningsstation uppfördes på Vålberg. Stationens personal omfattade ett tjugotal män och till anläggningen hörde en postering på Källskär, flera patrullbåtar och en liten hamn vid Sandvik. Under våren minerades inloppet till Kökarsfjärden.
Sommaren 1916 inleddes arbetet med ett kustbatteri på den yttersta udden på Kalen, som skulle bli en del av det större försvarssystemet "Åbo-Ålands Skärgårdsposition". Arbetarna kom från fasta Finland och från Ryssland, i viss mån även från Kökar. Arbetet avbröts i januari 1918, till följd av turbulensen i Finland och Ryssland.Kustbatteriet blev aldrig färdigbyggt, men var redan hösten 1917 funktionsdugligt i viss mån. Uppe på berget fanns tre 120 mm fartygskanoner med två eldrör vardera, med en räckvidd på 16,5 km. Dessa skyddades av betongvallar som anpassats efter terrängen. Två kanoner stod till vänster och den tredje till höger, med en stenlagd förbindelseväg emellan.
Vid den senare fanns även ett halvfärdigt skyddsrum insprängt i berget. Bakom batteriet fanns ett kasernkomplex med kasern för 130 man, matsal, bageri, samt enklare förråd och skjul. Nere vid den nuvarande sjöbevakningsstationen fanns Kommendantbyggnaden tillsammans med arbetarbaracker, bastu och flera förrådsskjul. Från batteriet gick en smalspårig järnväg för hästdragna vagnar ner till Sandvik, där det fanns en hamnanläggning med ångbåtsbrygga, gendarmvilla och centralförråd.
Våren 1918 enades Finland, Sverige och Tyskland om att befästningarna på Åland skulle demoleras. På Kökar var det finsk militär som tillsammans med civila arbetare utförde arbetet under 1919. Artillerimaterielen fördes över till fasta Finland, byggnaderna plockades ner och såldes, varefter de fasta betongkonstruktionerna sprängdes. Kommendantbyggnaden flyttades till Hamnö, där den idag fungerar som församlingshem. Gendarmvillan ingår i Kökars kommunkansli. Övriga byggnader har inte gått att spåra.
1939-1940 Finskt kustfort
Inför krigshotet 1939 inlöste staten ett markområde vid Kalnabben, som avsågs för en sjöbevakningsstation. Under sommaren uppfördes stationen i tegel. På grund av krigsutbrottet i september reserverades byggnaden istället för militären.
Vinterkriget utbröt den 30 november 1939 och följande dag
minerades den södra delen av Kökarsfjärden. Den andra
december kom cirka hundra finska militärer till Kökar. Tre 152
mm kanoner med en räckvidd på ca 20 km monterades i
provisoriska ställningar vid det gamla batteriet. Stora mängder
sovjetiska bombplan passerade över Kökar, men inga bomber
fälldes och planen besköts inte heller.
Efter fredsslutet den 13 mars 1940 beslöt man att uppföra
permanenta befästningar på Kökar. Under april anlände trettio
svenska borrare, sprängare och gjutare, som med hjälp av
arbetspliktiga kökarbor inledde arbetet som pågick dygnet runt
i tre skift. Fyra eldställningar för tunga kanoner, en bunker, en
tunnel, samt ett eldledningstorn skulle uppföras på ett stort
område. Efter sovjetiska krav på åländsk demitalisering avbröts
arbetet i början av juli. Fortet avvecklades och kanoner,
ammuniton och övrigt materiel överfördes till Alskär i Korpo
skärgård. De halvfärdiga anläggningarna sprängdes under
oktober 1940.
Då militären lämnade Kökar kunde sjöbevakningen flytta in i sin stationsbyggnad.
Våren 1918 enades Finland, Sverige och Tyskland om att befästningarna på Åland skulle demoleras. På Kökar var det finsk militär som tillsammans med civila arbetare utförde arbetet under 1919. Artillerimaterielen fördes över till fasta Finland, byggnaderna plockades ner och såldes, varefter de fasta betongkonstruktionerna sprängdes. Kommendantbyggnaden flyttades till Hamnö, där den idag fungerar som församlingshem. Gendarmvillan ingår i Kökars kommunkansli. Övriga byggnader har inte gått att spåra.
1941-1945 Finskt kustfort
Den 22 juni 1945 besatte finska trupper på nytt Kökar, som en inledning på Fortsättningskriget. Tre 152 mm:s kanoner, som i ett år funnits på Alskär, återfördes till Kalen och ställdes på samma platser som tidigare. Samtidigt minerades återigen inloppet till Kökarsfjärden. Under de tre följande åren uppfördes omfattande betonganläggningar: tre stora eldställningar med
